Flaxöra
Gårdagen slutade med två felaktiga scheman. Först beklagade vi oss i fem minuter över att det aldrig ska vara enkelt sedan tog vi en timme för att reda ut det hela. När vi väl var klara hade jag glömt min tvätt som hängt över en timme på grannens tvättid. Jävla bajs tänkte jag, schasade ut H och sprang ner i källaren. Naturligtvis stöter jag ihop med grannfrun som mellan mina ursäkter också ber om ursäkt för att hon med all rätt plockat ner mina halvblöta kläder och lagt dem i en korg.
Som tack för att jag gett henne extra arbete erbjuder hon mig dessutom en tröja. "Du som är så smal, du kanske vill ha den? Jag har aldrig använt den, fick den av bokklubben. Men den är för liten så om du vill..."
Det var till trots inte det underligaste som hände den här dagen av uppsats-kodande. Mitt uppe i tidningsbläddrande så hörs ett skall. Den orutinerade H tror att det är jag som låter, men så var inte fallet. Utanför det Telliska hemmet hade en liten tax löpt amok och betedde sig som en ko på rusning till grönbetet. En otroligt underhållande syn som gav en välförtjänt paus. Antagligen hade den jäveln rymt hemifrån. Hade inte kommentaren "Och nu ska du gå ut och rädda den eller?" fylld med ljuvt förakt för hela hundsläktet uttalats så hade jag faktiskt gått ut och letat efter ägaren som inte syntes till. Men nu fick lille Flaxöra klara sig själv.
Efter fem timmars bläddrande löpte även jag och H amok och frukten av detta blev skapandet av en kontaktannons.
Så om jag någonsin sätter in en kontaktannons så kommer den se ut ungefär såhär:
Sökes:
Man som inte kukar ur eller "doppar fel". Du ska ha ryggrad och vara mellan 20-30 år.
I övrigt är det inte så noga.
Svar till: Bitterfittan
I övrigt går det framåt med C-uppsatsen.
Farväl Studentradion
Det har varit ett långt år.
Men igår röstades min post som ordförande i Studentradion ut och "Kristianstad" - även kallad Kristoffer - kommer att ta över vid årsskiftet.
Efter införandet av en ny form för styrelsebyte kommer vi att sitta två styrelser i december-januari. Men efter det e jag fri!
Hittade ett klart samband mellan ordförandena i Shore: Kille, tjej, kille (Kristoffer), tjej (kristianstadsbo), kille (Kristoffer + kristianstadsbo)....
Ja, ni fattar; Nästa ordförande kommer vara en tjej från Kristianstad som heter Kristoffer! Är helt säker på min sak!
Det har väl inte riktigt varit värt slitet, men det har gett mig enormt mycket (speciellt huvudvärk). Och eftersom jag föddes sentimental och bakåtsträvandes så kommer det bli svårt att släppa taget. Måste hitta en ny hobby att ligga och oroa mig för om nätterna. Vad sägs om tv-projektet? Eller framtiden? Alternativt måste jag hitta någon att ligga med om nätterna...
Sagan om när Tell klädde av sig framför bevakningskameran på biblioteket
Egentligen kan man inte säga att det är en saga för en sådan ska ha en början en mitt och ett slut. En saga ska ha en dramaturgisk följd och det har den här berättelsen egentligen inte. Men sådant kan man ju kringgå.
Det hela började med att snön föll tätt över den lilla staden och att Tell fick i uppdrag att skriva en C-uppsats som skulle rädda hela den journalistiska sfären och sätta djupa spår i historien.
Tidigt på morgonen kämpade hon sig iväg på sin tappre springare (cykeln) med siktet på de hemliga dokument (tidningar från Göteborgsposten och Västerbottenskuriren) som gömde sig långt ner i underjorden (Statsbibliotekets källare).
Framme vid Borgen (Statsbiblioteket) tog hon och hennes vapendragare sig in och slog sig ner till de underjordiska gångarna.
Där nere var det kallt och underligga ljud hördes från de själar som en gång tappert kämpat men gått under trots sina rena hjärtan. Det kan ha varit rören som lät också... I alla fall så blev det kallt och jäkligt obekvämt att sitta med blöta byxor och utan rädsla för Storebror bytte den tappra Tell om till träningsbyxorna hon hade med sig.
Vad vår tappra Tell inte viste men fick veta strax efter att hon bytt tillbaks till de vanliga byxorna för att gå på lunch, var att Storebror visst tittade. I perfekt vinkel satt en jävla övervakningskamera.
Vapendragaren tyckte att det var ganska kul.
Snipp snapp snut, så va sagan slut.
Jaadu Reinfeldt...
... det är inte lätt.
Här går du in i nått stort och sliter och försöker och kämpar för något som alla tydligt kan se att du brinner för.
Tycka vad man vill om din politik men jag tror inte det finns någon som kan säga annat än att du kämpar och brinner. Men hur länge till? Hur länge kommer du att orka?
Hur du än kämpar så dras du och din politik ner i smutsen. För ansvaret läggs på dig; det är du som valt dina ministrar, det är ditt omdömme om dem som har lett till att Sveriges Rikes säkerhet sätts i fara.
Är det rimligt undrar jag?
Du och jag Reinfeldt, du och jag.
Det är inte lätt att jobba på toppen, speciellt inte när de enklaste regler inte åtföljs av de som finns under dig. Absolut inte lätt när världen verkar förfalla i omoral och du förväntas uppfostra vuxna människor.
Idag ska jag kicka lite folk innan Gestapo upptäcker vad som hänt, innan drevet drar igång och jag blir ansvarig för att små meldemmar inte har bättre vett än att bryta mot regler, fotografera detta och lägga upp det på facebook.
Man kunde ju tro att blivande journalister skulle vara lite smartare... Men det är farligt att tro på toppen.
Farligt.
Revansch!
Utskrattad och mobbad sedan minst ett halvår tillbaks fick jag äntligen min revansch i helgen. Åh, som jag har väntat på denna dag!
Konfliktfrågan bestod dels av mitt påstående att man i Kalmar måste räkna ut när bussen ska komma till den busshållsplats man står på och dels av det faktum att man inte behöver göra detta i till exempel Malmö.
Jag blev alltså utskrattad och hånad när jag försökte räkna på Malmös busstidstabeller och inte betrodd när jag påstod det jag påstod.
Men skrattar sist som mobbar mest som räknar sämst!
I övrigt var helgen fantasktiskt bra, men så är det ju alltid det när Bibbi Al Fakir är inblandad.
