God jul lixom
Jag har huvudvärk i ögat för femte dagen i rad och allt är c-uppsatsens fel. Det kan också bero på den mystiska salva som apotekarkvinnan gav mig för mitt eksem och som jag strukit på precis vid tinningen där jag nu har väldigt ont. Kan också bero på att jag av utmattning, pms och nostalgi lipade som ett djur för några dagar sedan. Framställer jag mig själv som väldigt attraktiv just nu? Nej, trodde inte det heller.
Men allvarligt talat, jag är rätt skraj över ögat. Förutom att det gör ont och trycker så känns det som om jag har en smutsig lins över pupillen, för nu ser jag inte riktigt ordentligt heller. Tänk om jag håller på att bli blind? God Jul lixom!
Nej, det blir nog datorförbud i jul. Och förbud mot att läsa, titta på tv och faktiskt borde jag ge mig själv förbud mot att ens stiga upp ur sängen.
Men innan jag kan göra det ska jag på dramakurs ikväll, se till så att Shore är städat och stängt över jul, packa, städa, leta rätt på de där tidningsrubrikerna, börja skriva på slutdiskussionen och mejla den till H samt köpa alla julklappar.
Jag fick min julklapp från cdon igår, elva cd-skivor från mig själv till mig själv med en önskan om en riktigt musikalisk jul! Egentligen är det bara tio skivor eftersom jag på grund av hjärnsläpp - vilket jag skyller på överansträngning - beställde en skiva jag redan ägde!
Jag ska ligga i sängen hela helgen och kränga praliner och lyssna på musik och ignorera att min mamma vill ha hjälp med julstök och julbak. Fuck julbak och julmat! Vem vill äta död grisrumpa i alla fall?
Åt helvete
Vi har kommit överens om att vi ska hålla ut tills på söndag. Efter det är det okey att bryta ihop. Detta kom vi fram till idag, strax efter att vi insett att precis allt vi gjorde igår, alla tio timmars arbete, är åt helvete försvunna.
Egentligen är det ett under att vi inte redan har gett upp och åkt hem för jul. Speciellt inte med tanke på att varje svar från vår handledare innehåller cirka två sidor "feedback" som talar om vad vi måste ändra, att vi har läst på för lite samt att vi tänker fel.
Jag tror att vi har stängt av, eller åtminstone slutat förvånas, över alla de motgångar som på något extremt ironiskt vis poppar upp med allt för jämna mellanrum. Det här uppsatsarbetet har verkligen slagit alla rekord i vad jag någonsin upplevt när det gäller lagen om allts jävlighet. För den lagen tycks ha löpt amok med sikte på mig, min kamrat och vår c-uppsats.
Allt ifrån att kodscheman inte stämmer, att biblioteket slänger tidningarna vi behöver, att Göteborgsposten skickar tre stycken exemplar av den 16 mars istället för tidningarna mellan 3/3 - 16/3 till att vi får ut Emmas beställningar från statens ljud- och bildarkiv, att datorn raderar vårt arbete och att vi inte får tag i den kurslitteratur som vår handledare tycker att vi ska använda. Och jag skulle lätt kunna räkna upp ytterligare femton saker!
Det var med nöd och näppe vi lyckades undvika den katastrof som hade blivit om Aktuellts 18-sändning fått för sig att bli Rapport en vecka tidigare.
Vi har spekulerat - mer än en gång - över möjligheten att vi är dumma i huvudet och totalt inkompetenta. Detta beror delvis på alla små missar vi ständigt gjort och gör samt att vi efter en kvarts tänk fortfarande inte förstår hur (eller varför!) vi ska definiera begreppen "representativt" och "utmärkande". Kan något vara representativt på två sätt? Förstår inte läsaren vad vi menar när vi skriver att vi valt artiklarna eftersom de är representativa?
Vi har också spekulerat i huruvida vi fått bristfällig information vilket till en början inte verkat som ett så stort problem men som i slutet (nu!) visat sig riskera hela arbetets giltighet och relevans. Den tredje synvinkeln i spekulationerna har handlat om att vår kurslitteratur talar emot det vår handledare säger, eller snarare att vår handledare talar emot kurslitteraturen.
Men spekulationerna ger inga svar och egentligen spelar det ingen roll.
Så på söndag har vi avsatt lite tid till att bryta ihop, samla ihop och gå vidare. Jag kan knappt vänta, längtar så.
Fel i tid fel i plats.
En man berättade en gång för mig om en plats på jorden där tid inte fanns. Den fanns inte som begrepp och den användes varken konkret eller abstrakt.
Jag trodde inte på honom men han svor att så var fallet. Jag hade kunnat kolla upp det om jag bara hade kommit ihåg vart han sa att det var. Men jag kommer inte ihåg sånt för jag har sedan länge glömt att lyssna. Jag lever i framtiden och nutid är redan dåtid för mig och jag har glömt bort vad som sades redan innan det sagts.
Igår blev jag till en början väldigt förvånad då jag kom till skolan, skulle ställa in min lunchlåda och inser att jag glömt den hemma. Jag hade faktiskt glömt hela väskan hemma; plånbok, mobil, allt.
Hur kan man cykla hemifrån utan väskan som man alltid har med sig överallt hela tiden? Jag kanske borde ha blivit glad över att jag faktiskt hade klätt på mig innan jag gick utanför dörren, men jag blev mest sur.
Det känns som om mitt liv formas av extrema tidsvågor. Från 250 procent till minus 15, från att ha ohälsosamt mycket att göra till att rastlösheten ger mig eksem.
Så länge jag kan minnas har det varit så, att allt klumpar ihop sig. Hur mycket framförhållning jag än har eller hur mycket jag än planerar.
Jag undrar om det finns sådana vågor i ett samhälle som inte har tid. I så fall längtar jag dit fastän jag inte vet vart det ligger eller om det ens existerar. Jag önskar att jag kunde minnas...