Tell - based on a true story

Förra gången jag var hos doktorn avslutade han genom att ge det fenomenala rådet: "du får lära dig att leva med smärtan". Mm, ja, jo, jag jobbar på det. Sedan tillade han att jag kunde använda den smärtstillande gel som jag redan förklarat inte hjälpte.
Denna veckas besök resulterade i det avslutande rådet: "lär dig att gilla läget".

Båda herrarna är korrekt citerade. Man kan undra om de två har haft samma lärare trots en åldersskillnad på trettio år. Är det vad de lär sig på läkarutbildningarna? Att fälla iskalla slutkommentarer som får en att förtvivla lite mer och se allt annat än ljus i slutet av tunneln?

Jag är inte tillräckligt sjuk för behandling och operation, är inte tillräckligt frisk för att kunna gilla läget.
Tuff lycka.

Jag borde sluta klaga så jävla mycket men det är svårt att sluta, speciellt när man blivit så bra på det. Är i alla fall lycklig över att det inte snurrar längre.

Riktig lycka, är ett vykort från Dublin.

Tack.

Hur mycket kan man älska en stad?

"Malmö i mitt hjärta..."

Träffade en massa folk, spelade Wiii i gott sällskap, gick ut, åt sushi, sprang på L, åkte en sväng till Köpenhamn för att leta sprit åt mamma, träffade M, åt indiskt, hittade en underbar kofta. Och så det viktigaste av allt: jag hittade min jävla dinkelgröt! Köpte två kilo bara för att vara på den säkra sidan. Ni skulle ha sett B:s min när jag försökte förklara varför vi dragit igenom Malmös matbutiker i jakt på en gröt som jag aldrig hade smakat och som jag inte viste var god. Jag var i alla fall lycklig när vi hittat gröten. B var nog lyckligare.

Det hade öppnat en (för mig) ny butik mittemot triangeln, bredvid Kinabox-stället. Söstrene Grenes tror jag att det heter. Inte så klatschigt men vem fan bryr sig om klatschigt? Jag bryr mig om att det är en trevlig affär! För det första är butiken uppbyggd lite som en labyrint med gångar och små rum som bara leder vidare och vidare. B hatade det, jag älskade det!

Och sedan har de en massa ekologiska och "kravmärkta" grejer som till trots inte kostade hus och hem. Och en massa krimskrams! Jag älskar krimskrams. De hade blanka tavlor och målargrejer och jag vill så gärna börja måla! Hejdade mig i sista stund från att köpa hem en tavelduk på en gånger en meter. Köpte en massa te och torkade aprikoser istället. Köpte en riktigt liten visp också, för fem kronor (var faktiskt i behov av en liten visp).

Den vettiga rösten i mitt huvud säger "slavlöner" och att någon borde granska företaget men jag tänker inte lyssna på den rösten. Inte idag, inte just nu.

Jag vill bo i Malmö.

Kalmar är fint, på nått sätt älskar jag Kalmar men Malmö? Malmö är magiskt.

Ps: Den übernyttiga, biodynamiska och ekologiska dinkelgröten går att äta. Man vänjer sig. =)

Det är verkligen en parodi, det här med Shore. Om man ser det i små historiska bildklipp med början från att Kf säger att det inte är så mycket jobb och sedan fram över en hel strid ström av klipp från allt som gått fel. Parodi!

Ringde STIM i fredags för att jag skulle kolla en annan grej. Då visar det sig att Kf och gänget inte har registrerat att vi slutat sända FM. Så vi har betalat fel i ett helt år! Inte jättemycket, bara 4000 kronor, men ändå!
Jag vet inte om jag ska lägga mig ner och lipa högt. Palla.

Och problemen bara rullar in lixom; felaktiga årsredovisningar, obefintliga årsredovisningar, ljud-och bildarkivet säger en sak, granskningsnämnden säger en annan, skulder som inte betalats på två år, inga stadgar, noll i kassan... det finns inget slut på eländet, jag får inte stopp på det!

Jag vet inte... Jag borde hoppa av innan granskningsnämnden ger mig böter och skapar mig ett brottsregister.

Man borde kunna ta ut skilsmässa från sin familj. Två dagar är mer än nog för att fylla behovet av en familj, i alla fall behovet av min familj. Fem dagar är vad som krävs för nervsammanbrott och självdestruktivt beteende. Herre Gud!
Nog om det.

Jag blir inte klok på dessa män!
Tappade allt hopp när jag läste vad en klasskompis hade skrivit, han hävdade att när män ger komplimanger så vill de bara få dig i säng. Det är tyvärr inte första gången jag hört detta men jag har alltid förkastat det till att det är en liten minoritet som tänker så (och att man kan lukta sig till dem på en mils avstånd). Men nu börjar jag faktiskt undra.
Därav förtvivlan! Ack, förtvivlan!
Fick en kärleksförklaring i förrgår, den gick inte alls att misstolkas eftersom det var en kärleksförklaring rakt av och utan krusiduller. Dagen efter visas noll intresse, absolut noll. Men... jag trodde ju... eller vänta nu... sa inte du igår att... men... du ville ju att vi skulle... varför...? Var det bara ett cp-ryck eller? Och nu då?
Palla!
"Visst, visst, jag kan väl knulla dig då, bara du blir min själsfrände, lovar att lyssna på, bry dig om och ställa upp för mig."
Jag har nog på tok för höga krav. Inte kan man kräva att en pojkvän engagerar sig i det du gör och stöttar dig, eller hur? Mina klasskompisar verkar i alla fall tycka att det är ett för högt krav.
Jag borde kanske utvidga min umgängeskrets. Det är ett välkänt knep när man har kört huvudet i väggen.
Ja.

Nog om män, över till Drakar.
Det gick en "dokumentär" om just ovannämnda varelser (drakarna alltså) på tv idag. Jag har sett den en gång innan och blev då extremt förvirrad då jag i alla fall trodde mig veta att det aldrig levt drakar på vår jord. Därför ansåg jag att det var min plikt att förvarna familjen innan de stackarna blev lurade.
Men jag kom för sent. Mor hade redan gått på grejen och var helt fascinerad över att det faktiskt funnits drakar. Min bror låtsades att han inte alls gått på det men... det undrar jag! Nu kanske ni tror att min mor är komplett galen, men hon är en mycket intelligent kvinna, i vanliga fall. Därmed kanske ni kan dra en och annan slutsats om den mycket manipulativa "dokumentären".
Jag älskar drakar, men hur kan man få sända sådant skit?!
Gah!

Igår kom SenilTant till skolan en timme för sent då hon lyckats missa det där med att vrida om klockan. Hysteriskt roligt, tyckte alla andra.
Ursäkten är att jag har levt i en liten (och väldigt trevlig) bubbla större delen av helgen. På söndagen fick jag små tecken om att nått var fel men.... Jaja.

Jag har nu tagit mod till mig och är tillräckligt stark för att erkänna att jag är ensam. Har ännu inte blivit tillräckligt kreativ för att hitta en lösning på problemet men det kommer nog.
Jag känner mig otroligt ensam i sällskap med de som jag kallar mina vänner.
Gjorde en intressant iakttagelse förra veckan; två vänner och jag satt i en triangel, gissa vart de hade sin blick? Konstant under samtalet, även om det handlade om mig, så tittade de på varandra... Jag väntade bara på att jag skulle nämnas i tredje person.
Och att den så kallade bästa kompisen beter sig som ett svin hjälper ju inte... Jag har ringt henne ett antal gånger nu så jag antar att hon har åkt på semester till Iran. Med mina 2000 kronor!
Jag försöker klänga lite på K men är inte den som klänger och hon verkar måttligt road.

Ett enkelt sätt vore att gräva ner sig och vänta på att du ska komma på en rödvit springare och rädda mig men grejen är ju inte att du har flyttat. Inte egentligen. Grejen är att det här är favorit i repris, att det alltid är så här. Vilket ger mig en hinnt om att roten till problemet inte ligger externt.
Men jag kan inte förstå att det ska vara så svårt att komma nära människor, på riktigt. Att de jämt ska bete sig konstigt, glömma bort en, inte lyssna, behandla en som luft, avslöja ens hemligheter, sno ens pengar, ljuga.... Har jag missat något viktigt H?
När jag var liten hade jag flera vänner jag kunde dö för. Jag dyrkade dem minst lika mycket som de dyrkade mig. Nu är det tveksamt om jag ens skulle låna ut min tandborste till någon för att rädda denna.
Jag kanske var mer naiv förr, inte såg otrevligheterna eller kanske har förträngt dem. Det känns som om man har högre krav nu för tiden, att inte vem som helst duger? Jag vet inte.

Han, vars namn vi inte uttalar, är så otrooligt söt och snäll. Jag har trillat dit som en sagans ring i Mordor och det är nog bäst att det bli höst jävligt snabbt så att du kan komma hit och rädda mig från mig själv. När man är ensam gör man dumma saker.
Viste du att spädbarn dör om de inte får fysisk kontakt? Helt otroligt! Jag tror jag behöver nån som tafsar lite.
Jag har börjat flirta med busschauffören - det är ett dåligt tecken va?