Veckans klipp
Jag fullkomligt älskar min nya lägenhet, det kan fan inte bli bättre, så fin! Jag har i och för sig vissa åsikter om hur förra hyresgästen har målat i vardagsrummet. Målat lite för mycket på vissa ställen och målat lite för lite på andra ställen. Men man ska ju inte vara petig. Till och med duschjäveln, som brukar vara en besvikelse, är helt perfekt. Lovely!
Som en extra bonus bor jag dessutom granne med J-dogs rondell! Inte för att han bor där längre men jag känner mig havande med idéer så kanske kommer det en J-d. junior i höst.
Har utforskat mitt nya område lite och funnit Netto, jag tror att de behöver extrapersonal. Denna slutsats drar jag då man kan hitta tvål bland kakorna, gosedjursälgar bland nudlarna och nudlar bland apelsinerna.
Veckans klipp är: Jul-senap! Endast 10:- för 250 gram. Och roligare än så blir det inte denna regniga fredag.
Lev väl.
Slutet är nära
Jag började nedräkningen i måndags vilket var otroligt dumt för det känns som om det har förflutit ungefär tre år sedan dess. Tristessen kliar värre än myggbetten ibland, sådär så att man inte riktigt vet vart man ska ta vägen.
Min irritation har ökat i takt med Äppelmannens dumheter;. Fyra visiter och ett äpple på tisdagen. På onsdagen eskalerade det hela till fem visiter (ett där han undrade om jag hade tips på vad han skulle äta för att gå ner i vikt), ett lakritstugummi och en dubbel Snickers! När jag tackade så hemskt mycket så satte han fingret framför sin mun för att visa att jag skulle vara tyst. "Så att de andra inte börjar tjata om varför jag inte köper choklad till dem."
Det fick mig att undra: köper han choklad till mig? Går han där i affären och tänker att han ska köpa choklad till mig?! Det lät så, det lät inte som att han köper choklad till sig själv och sedan får för sig att bjuda.
Som bonus hade han lagt en skvallertidning under stoldynan (!) på min stol! På min frågande och smått förfärade blick svarade han att han lagt den där eftersom de andra gubbarna skulle ta den om han inte gömde undan den. Jag förklarade att de andra väldigt gärna också fick läsa, det gjorde inte mig någonting.
Suck.
Idag: en näve lakritskarameller på bordet samt en av alla dess jävla värdelösa och äckliga skvallertidningar instucken under mitt bordsunderlägg! Jag tog skiten slängde fram den mitt på bordet, demonstrativt så att alla såg, sedan rörde jag den inte mer.
Med djupa suckar har han flera gånger förklarat hur synd det är att jag ska sluta och hur trevligt det har varit att jag har jobbat där. Börjar han bli förtvivlad? Desperat? Borde jag bli rädd? Jag blir irriterad.
Det är jobbigt att jobba när han jämt söker sig till mitt område på kyrkogården, jag får för mig att han springer och kollar in mig, jag blir paranoid.
Några dagar till, bara några dagar till.
Hittade ett kranie idag, ett helt intakt fågelhuvud av ben. Det var vackert och äckligt samtidigt. En gren genomborrade skallen genom ögat och ut genom det hål där resten av kroppen borde ha suttigt. Jag slängde den i ren förvåning men ångrade mig en timme senare, fast då var det reda för sent. Om jag inte hade blivit så överraskad och äcklad hade jag kanske tänkt ett varv till, då hade jag sparat benhuvudet och lagt det på hans matplats, precis så som han jämt lägger äpplen på min plats.
Men han hade kanske misstolkat och bara tyckt att det var en fin gest.
Jag slutar jobbet på tisdag och sticker till Malmöfestivalen en sväng. Kommer bara att se en bråkdel av alla artister som jag vill se men måste ju iväg till Kalmar sen. Jag både längtar och längtar inte dit, men mest längtar jag.
Fot-ografier
Det verkligt irriterande är inte att jag hade med mig en lånad kamera som jag inte förstod mig på och som gjorde lite som den ville utan att jag faktiskt inte ansträngde mig för att göra något åt saken. Alla bilder med Julian och Charlie är suddiga. Sju års väntan och så får jag med mig suddiga bilder hem! Och så minnena förstås, men de har jag aldrig riktigt litat på.
Det blev en sådan där intensiv resa där man kommer hem och inte riktigt vet vad man gjorde overseas. Men även om Tant har ett ben i graven så kommer hon ihåg lite, till exempel att vi hade fint väder, att jag fick se en giraff för första gången i mitt liv, att vi solade och badade, att vi gick på musikal, att vi fot-ograferade, att vandrarhemmet i London luktade äckligt och att man inte fick sova ordentligt på tre nätter.
Det jag fascinerades mest av var att de har en massa folk som städar trottoarerna i England och att de offentliga toaletterna var så extremt fräscha och gratis! I Sverige kan du inte hitta en trottoar utan 120 stycken fimpar och minst en pappersbit/godispapper/ölburk. Och ska du gå på en offentlig toalett i Sverige får du snällt lägga i fem kronor, ta ett djupt andetag, låta bli att röra vid någonting medan du gör vad du ska (det är knappt ingen idé att försöka tvätta händerna för du måste ju röra vid dörrhandtaget när du ska ut) och sedan springa ut.
Det är i alla fall min upplevelse av offentliga toalettbesök... nej, nu blev det fel... besök på offentliga toaletter.
Det jag är näst mest fascinerad av är att jag inte köpte ett enda plagg! Jag köpte ett par strumpor med det var i en nödsituation så de räknas inte!
Bilderna (många med extremt intern humor) är i en salig blandning från Torquay, Paignton och London.
