Tell - based on a true story

Jag började nedräkningen i måndags vilket var otroligt dumt för det känns som om det har förflutit ungefär tre år sedan dess. Tristessen kliar värre än myggbetten ibland, sådär så att man inte riktigt vet vart man ska ta vägen.
Min irritation har ökat i takt med Äppelmannens dumheter;. Fyra visiter och ett äpple på tisdagen. På onsdagen eskalerade det hela till fem visiter (ett där han undrade om jag hade tips på vad han skulle äta för att gå ner i vikt), ett lakritstugummi och en dubbel Snickers! När jag tackade så hemskt mycket så satte han fingret framför sin mun för att visa att jag skulle vara tyst. "Så att de andra inte börjar tjata om varför jag inte köper choklad till dem."

Det fick mig att undra: köper han choklad till mig? Går han där i affären och tänker att han ska köpa choklad till mig?! Det lät så, det lät inte som att han köper choklad till sig själv och sedan får för sig att bjuda.

Som bonus hade han lagt en skvallertidning under stoldynan (!) på min stol! På min frågande och smått förfärade blick svarade han att han lagt den där eftersom de andra gubbarna skulle ta den om han inte gömde undan den. Jag förklarade att de andra väldigt gärna också fick läsa, det gjorde inte mig någonting.

Suck.

Idag: en näve lakritskarameller på bordet samt en av alla dess jävla värdelösa och äckliga skvallertidningar instucken under mitt bordsunderlägg! Jag tog skiten slängde fram den mitt på bordet, demonstrativt så att alla såg, sedan rörde jag den inte mer.

Med djupa suckar har han flera gånger förklarat hur synd det är att jag ska sluta och hur trevligt det har varit att jag har jobbat där. Börjar han bli förtvivlad? Desperat? Borde jag bli rädd? Jag blir irriterad.

Det är jobbigt att jobba när han jämt söker sig till mitt område på kyrkogården, jag får för mig att han springer och kollar in mig, jag blir paranoid.

Några dagar till, bara några dagar till.

Hittade ett kranie idag, ett helt intakt fågelhuvud av ben. Det var vackert och äckligt samtidigt. En gren genomborrade skallen genom ögat och ut genom det hål där resten av kroppen borde ha suttigt. Jag slängde den i ren förvåning men ångrade mig en timme senare, fast då var det reda för sent. Om jag inte hade blivit så överraskad och äcklad hade jag kanske tänkt ett varv till, då hade jag sparat benhuvudet och lagt det på hans matplats, precis så som han jämt lägger äpplen på min plats.

Men han hade kanske misstolkat och bara tyckt att det var en fin gest.

Jag slutar jobbet på tisdag och sticker till Malmöfestivalen en sväng. Kommer bara att se en bråkdel av alla artister som jag vill se men måste ju iväg till Kalmar sen. Jag både längtar och längtar inte dit, men mest längtar jag.