Tell - based on a true story

Jag har huvudvärk i ögat för femte dagen i rad och allt är c-uppsatsens fel. Det kan också bero på den mystiska salva som apotekarkvinnan gav mig för mitt eksem och som jag strukit på precis vid tinningen där jag nu har väldigt ont. Kan också bero på att jag av utmattning, pms och nostalgi lipade som ett djur för några dagar sedan.  Framställer jag mig själv som väldigt attraktiv just nu? Nej, trodde inte det heller.

Men allvarligt talat, jag är rätt skraj över ögat. Förutom att det gör ont och trycker så känns det som om jag har en smutsig lins över pupillen, för nu ser jag inte riktigt ordentligt heller. Tänk om jag håller på att bli blind? God Jul lixom!

Nej, det blir nog datorförbud i jul. Och förbud mot att läsa, titta på tv och faktiskt borde jag ge mig själv förbud mot att ens stiga upp ur sängen.

Men innan jag kan göra det ska jag på dramakurs ikväll, se till så att Shore är städat och stängt över jul, packa, städa, leta rätt på de där tidningsrubrikerna, börja skriva på slutdiskussionen och mejla den till H samt köpa alla julklappar.

Jag fick min julklapp från cdon igår, elva cd-skivor från mig själv till mig själv med en önskan om en riktigt musikalisk jul! Egentligen är det bara tio skivor eftersom jag på grund av hjärnsläpp - vilket jag skyller på överansträngning - beställde en skiva jag redan ägde!

Jag ska ligga i sängen hela helgen och kränga praliner och lyssna på musik och ignorera att min mamma vill ha hjälp med julstök och julbak. Fuck julbak och julmat! Vem vill äta död grisrumpa i alla fall?

Vi har kommit överens om att vi ska hålla ut tills på söndag. Efter det är det okey att bryta ihop. Detta kom vi fram till idag, strax efter att vi insett att precis allt vi gjorde igår, alla tio timmars arbete, är åt helvete försvunna.

Egentligen är det ett under att vi inte redan har gett upp och åkt hem för jul. Speciellt inte med tanke på att varje svar från vår handledare innehåller cirka två sidor "feedback" som talar om vad vi måste ändra, att vi har läst på för lite samt att vi tänker fel.

Jag tror att vi har stängt av, eller åtminstone slutat förvånas, över alla de motgångar som på något extremt ironiskt vis poppar upp med allt för jämna mellanrum. Det här uppsatsarbetet har verkligen slagit alla rekord i vad jag någonsin upplevt när det gäller lagen om allts jävlighet. För den lagen tycks ha löpt amok med sikte på mig, min kamrat och vår c-uppsats.

Allt ifrån att kodscheman inte stämmer, att biblioteket slänger tidningarna vi behöver, att Göteborgsposten skickar tre stycken exemplar av den 16 mars istället för tidningarna mellan 3/3 - 16/3 till att vi får ut Emmas beställningar från statens ljud- och bildarkiv, att datorn raderar vårt arbete och att vi inte får tag i den kurslitteratur som vår handledare tycker att vi ska använda. Och jag skulle lätt kunna räkna upp ytterligare femton saker!

Det var med nöd och näppe vi lyckades undvika den katastrof som hade blivit om Aktuellts 18-sändning fått för sig att bli Rapport en vecka tidigare.

Vi har spekulerat - mer än en gång - över möjligheten att vi är dumma i huvudet och totalt inkompetenta. Detta beror delvis på alla små missar vi ständigt gjort och gör samt att vi efter en kvarts tänk fortfarande inte förstår hur (eller varför!) vi ska definiera begreppen "representativt" och "utmärkande". Kan något vara representativt på två sätt? Förstår inte läsaren vad vi menar när vi skriver att vi valt artiklarna eftersom de är representativa?

Vi har också spekulerat i huruvida vi fått bristfällig information vilket till en början inte verkat som ett så stort problem men som i slutet (nu!) visat sig riskera hela arbetets giltighet och relevans. Den tredje synvinkeln i spekulationerna har handlat om att vår kurslitteratur talar emot det vår handledare säger, eller snarare att vår handledare talar emot kurslitteraturen.

Men spekulationerna ger inga svar och egentligen spelar det ingen roll.

Så på söndag har vi avsatt lite tid till att bryta ihop, samla ihop och gå vidare. Jag kan knappt vänta, längtar så.

En man berättade en gång för mig om en plats på jorden där tid inte fanns. Den fanns inte som begrepp och den användes varken konkret eller abstrakt.
Jag trodde inte på honom men han svor att så var fallet. Jag hade kunnat kolla upp det om jag bara hade kommit ihåg vart han sa att det var. Men jag kommer inte ihåg sånt för jag har sedan länge glömt att lyssna. Jag lever i framtiden och nutid är redan dåtid för mig och jag har glömt bort vad som sades redan innan det sagts.

Igår blev jag till en början väldigt förvånad då jag kom till skolan, skulle ställa in min lunchlåda och inser att jag glömt den hemma. Jag hade faktiskt glömt hela väskan hemma; plånbok, mobil, allt.

Hur kan man cykla hemifrån utan väskan som man alltid har med sig överallt hela tiden? Jag kanske borde ha blivit glad över att jag faktiskt hade klätt på mig innan jag gick utanför dörren, men jag blev mest sur.

Det känns som om mitt liv formas av extrema tidsvågor. Från 250 procent till minus 15, från att ha ohälsosamt mycket att göra till att rastlösheten ger mig eksem.

Så länge jag kan minnas har det varit så, att allt klumpar ihop sig. Hur mycket framförhållning jag än har eller hur mycket jag än planerar.

Jag undrar om det finns sådana vågor i ett samhälle som inte har tid. I så fall längtar jag dit fastän jag inte vet vart det ligger eller om det ens existerar. Jag önskar att jag kunde minnas...

Gårdagen slutade med två felaktiga scheman. Först beklagade vi oss i fem minuter över att det aldrig ska vara enkelt sedan tog vi en timme för att reda ut det hela. När vi väl var klara hade jag glömt min tvätt som hängt över en timme på grannens tvättid. Jävla bajs tänkte jag, schasade ut H och sprang ner i källaren. Naturligtvis stöter jag ihop med grannfrun som mellan mina ursäkter också ber om ursäkt för att hon med all rätt plockat ner mina halvblöta kläder och lagt dem i en korg.

Som tack för att jag gett henne extra arbete erbjuder hon mig dessutom en tröja. "Du som är så smal, du kanske vill ha den? Jag har aldrig använt den, fick den av bokklubben. Men den är för liten så om du vill..."

Det var till trots inte det underligaste som hände den här dagen av uppsats-kodande. Mitt uppe i tidningsbläddrande så hörs ett skall. Den orutinerade H tror att det är jag som låter, men så var inte fallet. Utanför det Telliska hemmet hade en liten tax löpt amok och betedde sig som en ko på rusning till grönbetet. En otroligt underhållande syn som gav en välförtjänt paus. Antagligen hade den jäveln rymt hemifrån. Hade inte kommentaren "Och nu ska du gå ut och rädda den eller?" fylld med ljuvt förakt för hela hundsläktet uttalats så hade jag faktiskt gått ut och letat efter ägaren som inte syntes till. Men nu fick lille Flaxöra klara sig själv.

Efter fem timmars bläddrande löpte även jag och H amok och frukten av detta blev skapandet av en kontaktannons.

Så om jag någonsin sätter in en kontaktannons så kommer den se ut ungefär såhär:

Sökes:

Man som inte kukar ur eller "doppar fel". Du ska ha ryggrad och vara mellan 20-30 år.

I övrigt är det inte så noga.

Svar till: Bitterfittan

I övrigt går det framåt med C-uppsatsen.

Det har varit ett långt år.
Men igår röstades min post som ordförande i Studentradion ut och "Kristianstad" - även kallad Kristoffer - kommer att ta över vid årsskiftet.

Efter införandet av en ny form för styrelsebyte kommer vi att sitta två styrelser i december-januari. Men efter det e jag fri!

Hittade ett klart samband mellan ordförandena i Shore: Kille, tjej, kille (Kristoffer), tjej (kristianstadsbo), kille (Kristoffer + kristianstadsbo)....

Ja, ni fattar; Nästa ordförande kommer vara en tjej från Kristianstad som heter Kristoffer! Är helt säker på min sak!

Det har väl inte riktigt varit värt slitet, men det har gett mig enormt mycket (speciellt huvudvärk). Och eftersom jag föddes sentimental och bakåtsträvandes så kommer det bli svårt att släppa taget. Måste hitta en ny hobby att ligga och oroa mig för om nätterna. Vad sägs om tv-projektet? Eller framtiden? Alternativt måste jag hitta någon att ligga med om nätterna...

Egentligen kan man inte säga att det är en saga för en sådan ska ha en början en mitt och ett slut. En saga ska ha en dramaturgisk följd och det har den här berättelsen egentligen inte. Men sådant kan man ju kringgå.

Det hela började med att snön föll tätt över den lilla staden och att Tell fick i uppdrag att skriva en C-uppsats som skulle rädda hela den journalistiska sfären och sätta djupa spår i historien.

Tidigt på morgonen kämpade hon sig iväg på sin tappre springare (cykeln) med siktet på de hemliga dokument (tidningar från Göteborgsposten och Västerbottenskuriren) som gömde sig långt ner i underjorden (Statsbibliotekets källare).

Framme vid Borgen (Statsbiblioteket) tog hon och hennes vapendragare sig in och slog sig ner till de underjordiska gångarna.

Där nere var det kallt och underligga ljud hördes från de själar som en gång tappert kämpat men gått under trots sina rena hjärtan. Det kan ha varit rören som lät också... I alla fall så blev det kallt och jäkligt obekvämt att sitta med blöta byxor och utan rädsla för Storebror bytte den tappra Tell om till träningsbyxorna hon hade med sig.

Vad vår tappra Tell inte viste men fick veta strax efter att hon bytt tillbaks till de vanliga byxorna för att gå på lunch, var att Storebror visst tittade. I perfekt vinkel satt en jävla övervakningskamera.

Vapendragaren tyckte att det var ganska kul.

Snipp snapp snut, så va sagan slut.

Efter en del genuspropaganda senaste månaderna hör man saker som man kanske inte hade hört annars. Vad sa egentligen radioprataren i Morgonpasset i lördags?
"Bandet är ute och turnerar och har flera spelningar i Sverige. Och detta är något de klarar av trots att två av dem är nyblivna pappor och en har barn sedan tidigare."

Något de klarar av? Ööhh?

Det är väl snarare deras flickvänner/sambos/fruar som klarar av att vara "ensamstående" och bandmedlemmarna som inte klarar av att vara pappor. Eller vad var det han menade? Var det en pik från hans sida?

Intressant formulering! Något att hänga upp sig på, eller något att hänga i julgranen!

Snart e det jul!

Woho!

Glad i hågen och med en aura av godhet och sympati intog Krister från P3s "Krister" Kalmar Högskola. Studentradion Shore (läs: jag och Sandra) hade ordnat en föreläsning för våra medlemmar och annat pack. Folket strömmade till rätt rejält och spänningen stegrades. Fem minuter in i föreläsningen erkänner Mr Lovable att han inte har förberett någonting utan att han tänkt att vi ska ställa frågor, i två timmar! Det kan man tycka vad man vill om - jag vet vad jag tycker eftersom "jag" betalar kalaset. Men ser man så älsklig ut så kommer man väl undan med allt.

Shores väna medlemmar och några outsiders räddade situationen genom att faktiskt ställa de frågor som Krister hoppades att vi skulle ställa. Oj vad de ställde frågor, hej vad de ställde frågor, i hela 90 minuter ställdes det frågor!

Krister ställde också lite frågor, han undrade varför vi inte rökte på i studion, jag förklarade. Allt ordnade sig och så levde de lyckliga i alla sina dagar. Jag åkte till K-stad.

Trodde att jag skulle umgås med mina föräldrar men far stack till skogs strax efter min ankomst och återvände strax efter min avresa. Blev ändå inte så mycket tid över, mor satte mig i arbete med flytten till det nya huset. Råkade upplysa övermodern om att de nymålade väggarna var rosa, inte caffe latte. Panik utbröt! Men det är en annan historia.

Övrig tid spenderades mestadels framför (det allsmäktigt heliga) Internet samt med att skriva två projektansökningar.

"Jag söker till teveprojektet för att känna den tunga, hårda kamerans kraft i mina händer, jag vill känna dess styrka. Jag söker för att jag vill kapsla in den kraft som filmmediet är, känna den precisa redigeringstekniken dra över filmen som en skarp kniv och.... "

Det tog mig över tre timmar att få ihop den första ansökan. Då har man snöat in på fel spår!

Ansökan nummer två tog fem minuter.

Efter att ha förklarat för övermodern om planerna att överge den sju år långa stigen som vegetarian bjöd hon dottern på svindyr anka.

Nu vet dottern att hon inte ska äta anka nå´mer.

Hon erbjöds även knäckebröd, trodde att det var ett vegetariskt alternativ fram tills hon såg de små svarta krypen.

Nu kan inte dottern äta knäckebröd nå´mer.

Hem ljuva hem. Telefonsamtalet till bovärden om att jag hade stopp i vasken hade resulterat i att han rensat rören - och orsakat en läcka! Ja det e skönt att va tillbaks.

Vägval i livet är nästan alltid lika jobbiga. I torsdags fick vi reda på att ansökningarna till projekten ska vara inne senast den 15:e. Jo men tack för framförhållningen!
Jag är förvirrad men tror att jag ska söka till videoprojektet i första hand. Det känns som om jag kommer att lära mig mer där än på radioprojektet - jag kan ju redan radio!

Dessutom sträcker sig radioprojektet över ett år och man måste bilda bolag med de andra sju antagna. Orka, säger jag. Har ingen bra erfarenhet av samarbete med andra.

I torsdags fick vi även reda på att vi har deadline på uppsatsanalyser tills idag. På något vänster har jag blivit klar men hela arbetet går under samma rubrik som min nya livsfilosofi: "Hellre ett U sen än ett magsår nu" och då tror jag ni kan räkna ut var ribban lades.

I onsdags fick jag dessutom reda på att jag har en redovisning på dramakursen tills imorgon och i går insåg jag att jag utöver det har en inlämningsuppgift till dess också. Så än är inte stormen över.

Varför kan det aldrig få vara lite behagligt?

Men egentligen det är lugnt, jag har ju min nya livsfilosofi och jag har intalat mig själv att jag är stark så det kommer att gå bra.

Jag är så jävla stark ibland.
Jag ringde Kukhuvudets farmor i måndags. Jag vet fortfarande inte vad den underbara varelsen heter eftersom folkbokföringen inte hade registrerat hennes tilltalsnamn. E. G. B. J  (a.k.a. farmor) lyssnade i alla fall och lovade att prata med honom.

Hon hade kunnat bli arg, inte velat hjälpa mig eller tyckt att jag var konstig... Jag tror inte att hon tyckte att jag var konstig, hon kände igen mig och hon var så förstående.

Jag tror att jag ska skicka blombud till henne. Det kan bli komplicerat med tanke på namnet men det är inget man inte kan kringgå.

På fredagen skickade Kukhuvudet ett sms, det första jag hört från honom på en månad, det första jag hört från honom sedan den där dagen.

"Dina pengar är inne på måndag. Tack för lånet och förlåt att det tog sån tid."

Inget om "förlåt för att jag är ett sånt jävla svin och en sån jävla feg idiot och för att jag behandlat dig som skit", nej inget sånt. Men det är skönt att jag får tillbaks mina pengar, tänk vad farmödrar är bra ibland.

Nu är det höst igen.
Mina bruna lockar är precis som de där löven som vissnar, torkar och krampaktigt rullar ihop sig i topparna. De löv som inte blir till en kaskad och landar i geggiga färger nere på marken vill säga.

Och det regnar och de torra, krampaktigt ihoprullade blir en drypande kall drapering. Jag blir helt blöt och halkar runt i kladdkaskaden och har inte vett att byta ut tygskorna som jag älskar, så strumporna blir blöta. Kläderna och huden och håret och ansiktet och kinderna är blöta och snoret rinner och tårar liknar det regn som faller, eller var det tvärt om? Vissa tror att det börjar regna när de gråter istället för att de börjar gråta när det regnar. Spelar det någon roll?

Och stormen inuti blåser minst lika mycket som den där utanför. Lillastorm vill pusta och frusta och vill välta och förstöra och riva och vill bort härifrån.

Hon vill rusa och vråla och vill nöta och sarga och hetsa och vill bort härifrån. Hon vill förinta och jaga och vill skena och kantra och klösa och vill bort härifrån.

Nu är det höst igen.

Kukukukukukukukukukukukukukukukukukukukukukukukukukukukukukukukukukkuk
kukukukukukukukukukukukukukukukukukukukukukukukukukukukukukukukukukkuk

kukukukukukukukukukukukukukukukukukukukukukukukukukukukukukukukukukkuk

kukukukukukukukukukukukukukukukukukukukukukukukukukukukukukukukukukkuk

kukukukukukukukukukukukukukukukukukukukukukukukukukukukukukukukukukkuk

kukukukukukukukukukukukukukukukukukukukukukukukukukukukukukukukukukkuk

kukukukukukukukukukukukukukukukukukukukukukukukukukukukukukukukukukkuk

kukukukukukukukukukukukukukukukukukukukukukukukukukukukukukulliku.

Asasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasas

asasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasas

asasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasas

asasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasas

asasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasas

asasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasas

asasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasas

asasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasasassociera.

Aberaberaberaberaberaberaberaberaberaberaberaberaberaberaberaberaberaberaberaber

aberaberaberaberaberaberaberaberaberaberaberaberaberaberaberaberaberaberaberaber

aberaberaberaberaberaberaberaberaberaberaberaberaberaberaberaberaberaberaberaber

aberaberaberaberaberaberaberaberaberaberaberaberaberaberaberaberaberaberaberaber

aberaberaberaberaberaberaberaberaberaberaberaberaberaberaberaberaberaberaberaber

aberaberaberaberaberaberaberaberaberaberaberaberaberaberaberaberaberaberaberaber

aberaberaberaberaberaberaberaberaberaberaberaberaberaberaberaberaberaberaberaber

aberaberaberaberaberaberaberaberaberaberaberaberaberaberaberaberaberaberaberaber

aberaberaberaberaberaberaberaberaberaberaberaberaberaberaberaberaberration.