Tell - based on a true story

Fredagen den 13:e inleddes med att jag klev in i en grav för att plocka lite ogräs. Då sjönk marken under mig. En jordyta på 150 x 50 cm (ja, ungefär som en kista) hann sjunka en decimeter innan jag hoppade av (vad jag tror var) Hissen Till Helvetet.

Jag slutade darra efter tio minuter.

Mellan klockan sju och klockan tio hälsade sedan Äppelmannen på mig i mitt arbete, fyra gånger! Allt som allt var det sex stycken små artighetsvisiter under hela dagen, alltid med något dåligt svepskäl som alibi. "Jag har inte så mycket att göra så jag kan hjälpa dig om du vill." Tack, jag kan hålla i krattan själv!

Efter fjärde visiten kändes det inte lönt att sluta darra.

Hade bokat in en "dejt", dagen till ära och tyckte att det vore roligt om jag och min vän skulle åka lite karusell. Han vägrade först eftersom han slog ut en tand sist han åkte karusell, men efter kråmande och fjäskande och fladdrande ögonfransar sa han okey.

Eftersom ingen av oss hade någon väska stoppade vi min jacka full med mobiler, nyklar och plånböcker. Min plan var att jag skulle sitta på jackan. Nu i efterhand kan man tycka att det var lite naivt men vad vi inte visste då var att vi skulle kliva på Karusellen Från Helvetet (även kallad Flipper (?!?!)).

Efter en fasansfull evighet (cirka tre minuter) tog vi oss på något sätt av och ner från karusellen. Jackan hade då klivit av en minut tidigare på eget bevåg.

Tack och lov och prisa Gud, det var bara min mobil som hade gått sönder. Men jag kunde inte bry mig mindre just då eftersom jag kämpade mot ett illamående som hette duga. Den där lilla detaljen att jag har haft virus på balanssinnet och inte (om någonsin) är fullt återställd, den detaljen hade jag förträngt.

Efter ungefär en halvtimme kunde jag förnimma lite av omvärlden och svara på tilltal.

När jag rös av illamåendet strök han mig försiktigt på ryggen och undrade om jag frös.

Jag kan det där med att dejta! =)

Det här är det tråkigaste sommarjobb jag någonsin haft. "Dött" skulle nog en lustigkurre säga.

Fast här händer faktiskt lite saker.

I måndags berättade en man att hans mosters kusins pysslings farfar (ellernått) låg begravd under den mycket ståtliga gravstenen som jag stod vid. Där låg också dennes barn som minsann var förälder till ingen mindre än grundaren av Blocket.se.

I tisdags blev jag uppvaktad av en sädesärla.

Igår skulle jag klippa rosor och klippte då med sekatören, i min mp3!

Idag klippte jag lite till och fick åka till ONOFF och köpa nya hörlurar.

Det mest fascinerande måste ändå vara att ljuset på toaletten sätts igång med hjälp av en rörelsedetektor. Hade jag befunnit mig på Hotel Plaza hade jag inte reagerat övermäktigt men nu talar vi om Kristianstads kyrkogårdsförvaltning...!

Det mest skrämmande - än så länge - måste vara de som jobbar där. Snacka om original!

Dag två på arbetet kommer jag in i en diskussion med en anställd, jag insåg snabbt att han inte viste vad han talade om men fortsatte ändå för att vara trevlig. Och för att det inte gick att avsluta hur jag än försökte!

Vi gick i rask följd igenom den moderata politiken, villaräntor och hamnade tillslut i det trevliga ämnet "dagens ungdom".

Han: Ja man borde slänga in dem i en sån där boxningsring och lära upp dem...

Jag avbryter: Ja, ge dem en hobby, ett intresse, något att göra istället för att...

Han avbryter utan att ha lyssnat: Javisst, slänga in dem där och sedan låta tre fyra bjässar ge dem en omgång.

Jag:

Han: Man skulle ge dem en rejäl omgång så att de lär sig.

Jag: Ehm, nej asså, jag tror inte att det skulle hjälpa...

Han: Jo, så får de se hur det går när man uppför sig så.

Jag: De kommer bara lära sig att man löser saker med våld och så kommer de att gå ut på stan och spöa upp oskyldigt folk.

Han tystnar, tänker och viskar sedan: Jag känner folk på polisen asså och där har de sådana hära ljudisolerade celler vet du. Där tar dom in sånna och ger dem en omgång. Det hörs inget ut förstår du, inte ett ljud. Och det är ju mjuka väggar, de bara studsar tillbaks...
Jag:

Hanna (gående förbi): Skulle du också hem nu Tell?

Jag: Mm!

Jag går.

"Äppelmannen"/"Lakritsmonstret" är ändå mer skrämmande. Det hela började med att han frågade om jag hade allt jag behövde. Det hade jag, tack så mycket. Sedan frågade han om jag hade allt jag behövde. Jotack, det har jag, fortfarande.

Sedan hittade jag ett äpple på min plats vid matbordet. Jag frågade hur det kom sig och då säger han att det är för att jag jobbade så bra dagen innan.

Dagen efter det undrar han om jag har hörlurar, annars kan jag få låna hans. Nej jag har min mp3, men tack så mycket. Det är väldigt bra ljud i hans hörlurar förklarade han. Jag förklarar att det går så bra med min mp3 (det var långt innan jag hade börjat klippa i den).

Nästa dag ligger där karameller på min plats vid matbordet. Lakrits!

Igår stod där ett äpple, i förrgår bjöd han mig på lakritstuggummi, dagen innan dess var det ännu fler lakritskarameller.

Idag, när det spöregnade och jag hade glömt regnkläderna inomhus och skulle köra och hämta dem så kom han gående åt mitt håll (han hade inget där att göra så vitt jag vet, antar att han skulle "hämta mig").

Jag hörde inte för dånet av mitt fordon men han sa något om regnjacka. "Jag ska hämta, den är där inne", skrek jag.

"Vill du ha min", frågar han då.

"Nej, jag har min där inne."

"Ja, men på vägen, medan du kör in."

Vi talar här om ca 30 meter. Vi talar om att jag har ett fordon. Vi talar om att det regnar vatten, inte eldklot!
Och nej, han är inte "bara trevlig"!

Så på något mirakulöst sätt går dagarna ändå. När det känns tungt tänker jag på min timlön och då känns genast lättare.