Tell - based on a true story

Fredagen den 13:e inleddes med att jag klev in i en grav för att plocka lite ogräs. Då sjönk marken under mig. En jordyta på 150 x 50 cm (ja, ungefär som en kista) hann sjunka en decimeter innan jag hoppade av (vad jag tror var) Hissen Till Helvetet.

Jag slutade darra efter tio minuter.

Mellan klockan sju och klockan tio hälsade sedan Äppelmannen på mig i mitt arbete, fyra gånger! Allt som allt var det sex stycken små artighetsvisiter under hela dagen, alltid med något dåligt svepskäl som alibi. "Jag har inte så mycket att göra så jag kan hjälpa dig om du vill." Tack, jag kan hålla i krattan själv!

Efter fjärde visiten kändes det inte lönt att sluta darra.

Hade bokat in en "dejt", dagen till ära och tyckte att det vore roligt om jag och min vän skulle åka lite karusell. Han vägrade först eftersom han slog ut en tand sist han åkte karusell, men efter kråmande och fjäskande och fladdrande ögonfransar sa han okey.

Eftersom ingen av oss hade någon väska stoppade vi min jacka full med mobiler, nyklar och plånböcker. Min plan var att jag skulle sitta på jackan. Nu i efterhand kan man tycka att det var lite naivt men vad vi inte visste då var att vi skulle kliva på Karusellen Från Helvetet (även kallad Flipper (?!?!)).

Efter en fasansfull evighet (cirka tre minuter) tog vi oss på något sätt av och ner från karusellen. Jackan hade då klivit av en minut tidigare på eget bevåg.

Tack och lov och prisa Gud, det var bara min mobil som hade gått sönder. Men jag kunde inte bry mig mindre just då eftersom jag kämpade mot ett illamående som hette duga. Den där lilla detaljen att jag har haft virus på balanssinnet och inte (om någonsin) är fullt återställd, den detaljen hade jag förträngt.

Efter ungefär en halvtimme kunde jag förnimma lite av omvärlden och svara på tilltal.

När jag rös av illamåendet strök han mig försiktigt på ryggen och undrade om jag frös.

Jag kan det där med att dejta! =)