Tell - based on a true story

Jag har bekantat mig med min kusins dusch. Vi (duschen och jag) har kommit överens om att vi inte kommer överens. Och nu vet jag inte hur jag ska överleva tre veckor till hos Kusin med konstig dusch.

Annars är allting perfekt. Kusin är mycket trevlig och jag har eget rum, underbart stadsläge och sover gott om natten. Men duschen… ja jag vet inte hur jag ska göra med duschen!

Dag ett.

Första lunchen.

Och jag står öga mot öga med Fredrik Lindström (se bild nedan).

Naturligtvis.

Jag kände det på mig. Att det skulle hända.

Och han märker att jag dröjer kvar två millisekunder för länge, så han möter min blick och jag är minst på jorden. Absolut den minsta som finns.

I mitt störda sinne vet han vad jag skrivit på min blogg, han vet allt och han ser rakt igenom mig.

Jag kände hans ögon i ryggen under hela lunchen. Ja, det va helt naturligt att han tittade åt mitt håll eftersom han satt som han satt, där i matsalen. Men jobbigt var det.

Och jag vet att han jobbar vägg i vägg med mig. Nu när jag skriver detta sitter han fem meter ifrån mig.

Som man bäddar får man ligga.

Jag vill inte ligga med Fredrik Lindström.

På resan upp klev det på en stockholmare vars dialekt var så bred att man inte kunde lita på vad han menade de 25 gånger han sa ”men va kuul!” Han lät som jag låter när jag är ironisk.

Han återfann en gammal klasskompis, där  på bussen från Kalmar till Stockholm. Utan att be om lov snyltade jag på deras konversation – eller stockholmarens essä rättare sagt – och fick där veta allt om hans nyköpta hus utanför Kalmar, bilarna han köpt i England, kompisarnas flickvänner, studierna, de tre andra bostäderna han hade och om marken han hade köpt som han skulle stycka och sälja ut. Pricken över i:et va att han på ett väldigt (för honom) naturligt sätt fick in sin mamma i var femte mening.

Bonus, point of no return, infann sig då jag vaknar upp ur slummer och inser att han nu talar (stockholmare pratar inte) i telefon. Rösten är smilig och jag förstår att det måste vara så här stockholmare låter när de är kärleksfulla.

Jag inbillar mig att han talar med en flickvän eventuellt en nära tjejkompis men sedan står det klart att det är mamma som är på andra sidan av den flashiga mobilen.

Mamas boy. Mina fördomar nickar nöjt.

Tre timmar senare raseras allt. Staden och dess människor gör allt för att krossa mina inbitna föreställningar. Efter ett mödosamt livsarbete och en fördjupningskurs på bussresan upp rasar nu allt på några få dygn. Människor pratar med mig, med varandra, de ler. Bilförare släpper förbi varandra, hela tiden. Och staden utstrålar inte alls någon stress och grå kyla, den är varm och har någon slags trevnad över sig.

Vart är det Stockholm jag kände till? Vart är den stressiga kylan?

Jag förstår inte det här.

Jag har gått som en häst genom livet. Då syftar jag inte på frustandet eller det eviga suget efter morrötter. Nej, jag menar att jag lunkat fram genom livet med skygglappar vid ögonen. Visserligen har jag varit en häst med bra blick, min väg har synts långt där framme. Men vad hände med världen här och nu?

I det eviga lunkandet, i hetsen över att ta mig framåt, har min tanke drömmande försvunnit i minnen. Ett tillbakablickande som gjort strävan framåt än mer ivrig, än mer hetsig.

Jag vet att jag lever med skygglappar och att jag inte borde, jag är skrämmande medveten om mycket sådant som jag inte borde. Men det är svårt att bryta tankemönster, speciellt om de bygger upp ens världsbild, ens hela sätt att leva.

Har flyttat runt en del, det har jag. Men inte för att se, inte för att uppleva, inte för att lära av livet. Jag har flyttat för att komma framåt, kanske ifrån. Fram mot en dröm jag inte kan se och än mindre definiera och bort från en oro som ständigt gnager.

Jag måste vara den personifierade motsatsen till att leva i nuet.

Jag vet redan vad jag ska göra tre år framöver, i de planerna ingår två flyttar.

Alltid på väg.

Pappa är lite rolig ibland.

”Ä dä en plida eller va é dä han har där?”

”Var då?”
"På hagan!”
Vi satt och tittade på Världens Modernaste Land och mannen i fokus va Fredrik Lindström.

"Det är ett sånt där skägg."
”Skägg?! Den lilla plutten där? Naej?”

Jag nickar till svar.

”Ah!! De ser ju för fjolligt ut!”

Pappa är rolig.

Fredrik Lindström är en tönt.

Jag har inte sett det tidigare för jag har gillar allt han skrivit och jag gillar programmet han är med i nu, men jag kan nog inte förlåta honom för den där plidan han har midd i nyllet.

Intressant hur vissa saker blir så omåttligt löjliga sett ur en jordnära skånings synvinkel.