Den personifierade motsattsen till att leva i nuet
Jag har gått som en häst genom livet. Då syftar jag inte på frustandet eller det eviga suget efter morrötter. Nej, jag menar att jag lunkat fram genom livet med skygglappar vid ögonen. Visserligen har jag varit en häst med bra blick, min väg har synts långt där framme. Men vad hände med världen här och nu?
I det eviga lunkandet, i hetsen över att ta mig framåt, har min tanke drömmande försvunnit i minnen. Ett tillbakablickande som gjort strävan framåt än mer ivrig, än mer hetsig.
Jag vet att jag lever med skygglappar och att jag inte borde, jag är skrämmande medveten om mycket sådant som jag inte borde. Men det är svårt att bryta tankemönster, speciellt om de bygger upp ens världsbild, ens hela sätt att leva.
Har flyttat runt en del, det har jag. Men inte för att se, inte för att uppleva, inte för att lära av livet. Jag har flyttat för att komma framåt, kanske ifrån. Fram mot en dröm jag inte kan se och än mindre definiera och bort från en oro som ständigt gnager.
Jag måste vara den personifierade motsatsen till att leva i nuet.
Jag vet redan vad jag ska göra tre år framöver, i de planerna ingår två flyttar.
Alltid på väg.
Ja, det ska gudarna veta att det inte är lätt att leva i nuet...själv sitter jag här i mitt nästan tommar rum och ska bara städa innan det är dags att bege sig...jag är nervös, men det blir nog bra. Saknar dig, kram
*Ler* Du är inte ensam om det fenomenet. Gör som mig jaga inte resultat för det kommer i vilket fall som helst bara man håller sin fokus på sakerna som är viktiga i ens liv. *Kram* Ps Kämpa på med praktiken Ds
Planer for tre ar framat... shit kompis. Men som tidigare namnts, inte helt ovanligt alls tror jag. Man vill ha planer for att man ar radd for ovissheten.. sa ar deet ju. i alal fall med mig. men sa lange man kan rucka lite pa planerna sa ar det ju okej. anyways. puss puss pa dig.