Tell - based on a true story

På resan upp klev det på en stockholmare vars dialekt var så bred att man inte kunde lita på vad han menade de 25 gånger han sa ”men va kuul!” Han lät som jag låter när jag är ironisk.

Han återfann en gammal klasskompis, där  på bussen från Kalmar till Stockholm. Utan att be om lov snyltade jag på deras konversation – eller stockholmarens essä rättare sagt – och fick där veta allt om hans nyköpta hus utanför Kalmar, bilarna han köpt i England, kompisarnas flickvänner, studierna, de tre andra bostäderna han hade och om marken han hade köpt som han skulle stycka och sälja ut. Pricken över i:et va att han på ett väldigt (för honom) naturligt sätt fick in sin mamma i var femte mening.

Bonus, point of no return, infann sig då jag vaknar upp ur slummer och inser att han nu talar (stockholmare pratar inte) i telefon. Rösten är smilig och jag förstår att det måste vara så här stockholmare låter när de är kärleksfulla.

Jag inbillar mig att han talar med en flickvän eventuellt en nära tjejkompis men sedan står det klart att det är mamma som är på andra sidan av den flashiga mobilen.

Mamas boy. Mina fördomar nickar nöjt.

Tre timmar senare raseras allt. Staden och dess människor gör allt för att krossa mina inbitna föreställningar. Efter ett mödosamt livsarbete och en fördjupningskurs på bussresan upp rasar nu allt på några få dygn. Människor pratar med mig, med varandra, de ler. Bilförare släpper förbi varandra, hela tiden. Och staden utstrålar inte alls någon stress och grå kyla, den är varm och har någon slags trevnad över sig.

Vart är det Stockholm jag kände till? Vart är den stressiga kylan?

Jag förstår inte det här.