Ur brev till H
Igår kom SenilTant till skolan en timme för sent då hon lyckats missa det där med att vrida om klockan. Hysteriskt roligt, tyckte alla andra.
Ursäkten är att jag har levt i en liten (och väldigt trevlig) bubbla större delen av helgen. På söndagen fick jag små tecken om att nått var fel men.... Jaja.
Jag har nu tagit mod till mig och är tillräckligt stark för att erkänna att jag är ensam. Har ännu inte blivit tillräckligt kreativ för att hitta en lösning på problemet men det kommer nog.
Jag känner mig otroligt ensam i sällskap med de som jag kallar mina vänner.
Gjorde en intressant iakttagelse förra veckan; två vänner och jag satt i en triangel, gissa vart de hade sin blick? Konstant under samtalet, även om det handlade om mig, så tittade de på varandra... Jag väntade bara på att jag skulle nämnas i tredje person.
Och att den så kallade bästa kompisen beter sig som ett svin hjälper ju inte... Jag har ringt henne ett antal gånger nu så jag antar att hon har åkt på semester till Iran. Med mina 2000 kronor!
Jag försöker klänga lite på K men är inte den som klänger och hon verkar måttligt road.
Ett enkelt sätt vore att gräva ner sig och vänta på att du ska komma på en rödvit springare och rädda mig men grejen är ju inte att du har flyttat. Inte egentligen. Grejen är att det här är favorit i repris, att det alltid är så här. Vilket ger mig en hinnt om att roten till problemet inte ligger externt.
Men jag kan inte förstå att det ska vara så svårt att komma nära människor, på riktigt. Att de jämt ska bete sig konstigt, glömma bort en, inte lyssna, behandla en som luft, avslöja ens hemligheter, sno ens pengar, ljuga.... Har jag missat något viktigt H?
När jag var liten hade jag flera vänner jag kunde dö för. Jag dyrkade dem minst lika mycket som de dyrkade mig. Nu är det tveksamt om jag ens skulle låna ut min tandborste till någon för att rädda denna.
Jag kanske var mer naiv förr, inte såg otrevligheterna eller kanske har förträngt dem. Det känns som om man har högre krav nu för tiden, att inte vem som helst duger? Jag vet inte.
Han, vars namn vi inte uttalar, är så otrooligt söt och snäll. Jag har trillat dit som en sagans ring i Mordor och det är nog bäst att det bli höst jävligt snabbt så att du kan komma hit och rädda mig från mig själv. När man är ensam gör man dumma saker.
Viste du att spädbarn dör om de inte får fysisk kontakt? Helt otroligt! Jag tror jag behöver nån som tafsar lite.
Jag har börjat flirta med busschauffören - det är ett dåligt tecken va?