Tell - based on a true story

Nu är det höst igen.
Mina bruna lockar är precis som de där löven som vissnar, torkar och krampaktigt rullar ihop sig i topparna. De löv som inte blir till en kaskad och landar i geggiga färger nere på marken vill säga.

Och det regnar och de torra, krampaktigt ihoprullade blir en drypande kall drapering. Jag blir helt blöt och halkar runt i kladdkaskaden och har inte vett att byta ut tygskorna som jag älskar, så strumporna blir blöta. Kläderna och huden och håret och ansiktet och kinderna är blöta och snoret rinner och tårar liknar det regn som faller, eller var det tvärt om? Vissa tror att det börjar regna när de gråter istället för att de börjar gråta när det regnar. Spelar det någon roll?

Och stormen inuti blåser minst lika mycket som den där utanför. Lillastorm vill pusta och frusta och vill välta och förstöra och riva och vill bort härifrån.

Hon vill rusa och vråla och vill nöta och sarga och hetsa och vill bort härifrån. Hon vill förinta och jaga och vill skena och kantra och klösa och vill bort härifrån.

Nu är det höst igen.