En fråga om överlevnad
Jag avskyr att springa men det har kommit till en fråga om överlevnad nu. Om det är min överlevnad eller min omgivnings vet jag inte. Jag är ett vandrande nervsammanbrott.
"Nej men Shore är inget stort ansvar." Mitt as!
Shore är ett gigantiskt ansvar och eftersom delar av förra styrelsen missade det och hade ambitioner på amöbanivå finns det nu saker att göra för att sysselsätta 28 styrelser.
Jag valde sämsta möjliga tillfälle att byta träningscenter. Hjärnan går på högvarv och lite Hoppis & Snuskis - rutiner hade inte suttit fel.
Jag önskade mig träning där jag fick använda huvudet, jag fick vad jag ville. Nu vill jag inte ha det så nu måste jag stå på ett jävla rullband för att kunna sova om nätterna. Det är för mycket huvud och för lite muskler. Jag kan inte sova längre, inte koppla av, ifrån.
Att man aldrig blir nöjd!
Har kommit fram till att lösningen är ett manligt tankesätt. Jag har hört att de kan koppla ifrån, att de är duktiga på att tänka på en sak i taget. Hur det ska gå till att skaffa sig ett sådant tankesätt har jag inte kommit fram till, men det är ännu en grej jag kan hålla mig själv vaken med om nätterna.
Alla saknar vi Tomas. Försök slappna av, även om jag vet att det är lättare sagt än gjort. Och ansvaret vilar ju faktiskt på flera än dig...