Tell - based on a true story

Klockan är två. Så jag går upp och packar min lunchlåda och min skolväska innan jag går till sängs igen. Men det går fortfarande inte att somna och i ren frustration, av alla tankar som bara inte vill sluta finnas till, går jag upp igen. Denna gång för att försöka hitta någon insiktsbok som kan lugna ner mig. Då ser jag att det brinner på parkeringen. Med ena hjärnhalvan i panik och med en värdelös telefonkatalog tar det säkert fyra minuter innan jag lyckas hitta ett nummer. Konstaterar att det är en jävla tur för världen att jag inte valt en karriär som brandman medan jag snubblande får på mig byxor och jacka och springer ut för att kolla vad och hur det brinner.
Det hela handlar om en soffa, ställd mellan ett träd och en bil. Även om stora lågor fortfarande flammar så har den nästan brunnit upp nu. Det känns onödigt att ringa brandkåren. Jag springer med en spann vatten, tre omgångar och sedan är elden släkt. Efter det ringer jag jourhavande brandman och förklarar vad som hänt. Han blir irriterad, varför ringer jag när branden är släkt?

"Jag tänkte att jag borde anmäla det någonstans."

Han svarar att jag ska anmäla det till vaktmästaren imorgon, så att de kan forsla bort soffan.

"Vaktmästaren?" Okey, nej men förlåt att jag störde.

Herre Gud! Här försöker man vara en god medborgare och får inte ens en klapp på huvudet. Jag borde ha låtit skiten brinna, det var ju inte min bensinfyllda bil som stod parkerad knappt två meter därifrån. Det var inte mitt träd som blivit slickad av lågorna, inte mina ungars dagis sex meter bort.

För mig finns det ingen tvekan om att det var en anlagd brand och en brand som hade kunnat gå jävligt fel bara det blåst åt ett annat håll. Men det blir nog bra om jag anmäler det till vaktmästaren. Han bryr sig säkert han också.

Jag går och lägger mig igen, med ännu lite mer frustration inombords. Väntar på att det ska bli morgon så att jag slipper försöka sova.