Tell - based on a true story

”Oj då” säger Karin när hon nästan trampar ihjäl en liten sparvaktig sak som sitter och trycker vid våra vinterkängor.

En liten darrande fjäderboll tittar förnärmat upp på oss där vi står och väntar på bussen. Först spenderar vi fem minuter med att leta efter något som kan frånta oss ansvaret av parvel liten, men inget bo syns och killen på bänken ser inte ut att vilja leka fadersgestallt. Så vi får plocka upp honom (fågeln, inte killen) och vandra till skolan för att hitta en låda eller nått vari man kan transportera en liten frusen själ.

”Åhnej, måste man slå ihjäl stackaren” är det första vår blodtörstiga lärarinna med blodtörstig hundvalp frågar.

Nej, lille parvel är bara ynklig, stelfrusen och vettskrämd, inte halvdöd. Så vi får en papperskartong och eftersom lillen klamrar sig fast vid mina vantar som en igel åker både de och han ner i kartongen.

Sedan ska vi ta oss till Avliden. Rent bussmässigt är det lättare för mig än för Karin och jag känner mig dessutom moderlig och i desperat behov av att få ta hand om någon. Så jag ställer mig på andra sidan vägen den här gången och väntar på bussen åt fel håll. Efter fem minuters väntan har Ellson (jag har hunnit namnge lillen då) fått nog trots att det är jag som står utan vantar och inte han. Så han börjar flaxa omkring i kartongen. Han kan ju flyga det satans åbäket! Så jag öppnar kartongen och han flaxar upp på kanten och sitter där ett tag. Tittar på mig, på bussarna som stannar och åker, på de förvånade människorna som kliver av och på bussarna, på mig igen. Han är otroligt vacker och färggrann, och han vet om det. Hela tiden ser han oförskämt intelligent och säker ut. Bara för ett ögonblick – när han ser mig i ögonen – ser jag en undran, en fråga. Flyg, tänker jag.

Lille Ellson bajsar på mina vantar, tackar för sig och flyger iväg.

Jag måste sluta rädda de som inte vill bli räddade, jag får bara skit till tack.