Bananskal och sånt...
Måndag 6 nov.
Ännu en av alla dessa dagar som bara känns pest och pina. Kan inte skaka av mig känslan av hopplöshet.
Gick upp en halvtimme tidigare för att ringa om praktikplats. Person nummer ett som skulle ha varit tillbaks från New York-resan var inte tillbaks, försök senare (Ja, visst jag har ju inte skolan från 9-17 så jag har tid att sitta och ringa runt efter folk). Person nummer två hade semester tills imorgon. Person nummer tre hade semester tills på onsdag. Någon som ser ett mönster här?
Jag förstår inte vad jag gör för fel. Vet jag inte borde, men det är mycket frestande att börja ta det här personligt.
Igår stod det väldigt klart för mig att jag valt fel linje, jag har inte de psykiska förutsättningarna för att bli journalist. Jag klarar inte av vassa armbågar och stress. De senaste dagarna har personer, situationer och texter upplyst mig om att den framtid som väntar mig innehåller utmattning, inget befintligt liv vid sidan om yrket och magsår.
Det känns som om jag står i en kub med näsan mot väggen, precis så känns det, varje dag.
Idag sa vår föreläsare att han hade halkat in på ett bananskal och börjat jobba på… ja, vad det nu va. Förra veckans föreläsare sa att han hade haft en väldig tur och innan honom nämnde en tredje föreläsare slumpen och kontakter. Tre föreläsare, två veckor, alla män, alla med bananskal…
Det enda som händer när jag och bananskal är i samma bildruta är att jag halkar och slår mig.
Och nej, säg inte åt mig att rycka upp mig! Jag är så less på att inte få sitta och tycka synd om mig själv. Jag tänker sitta här och tycka synd om mig själv tills Gud överlämnar en praktikplats till mig!
Kärlek*
Kommentarer
Trackback