Tell - based on a true story

Så himla löjligt att vara nervös över praktiken. Så himla löjligt, jag vet! Men naturligtvis kan jag inte låta bli och därför kommer julen att spenderas djupt inne i artiklarna på kultursidorna och i alla Babels gamla kulturprogram. Get to know your enemy, heter det ju... Nu undrar ni säkert vad jag menar med det, men det kan jag inte berätta för jag vet inte själv vad jag menar med det. Nu kommer jag till poängen: i morse när jag satt där och bläddrade över min kopp te och mina två ostmackor med gurka, kom jag på varför jag slutade (eller aldrig riktigt började) att titta på nyheter och läsa tidningen.

1. En man får fem års fängelse och tio års utvisning för medhjälp till rån av en uraffär.

2. En man döms till 3 års fängelse för grova sexbrott (våldtäkt mot barn, sexuellt utnyttjande av underårig, sexuellt ofredande och barnpornografibrott) på flera flickor, bland annat en trettonåring.

3. En mamma döms till en månads fängelse och 10 000 kr i skadestånd för att ha förgripigt sig sexuellt på sin sexåriga dotter medan pappa filmade hela kalaset.

Summa kardemumma: Stjäl klockor och sitt i finkan i fem år, våldta några 13-åringar, förstör dem för resten av deras liv och få tre års fängelse, förgrip dig på och förnedra din dotter och sitt i EN JÄVLA MÅNAD!!!
Vad för slutsats drar vi av det här? Flicka – du är inte värd ett skit? Eller kanske: ju mindre flicka desto mindre värd?

Ja just det, jag läser inte tidningen för att jag blir allt för jävla upprörd, så va det ja.

På resa är jag i mitt esse, på resa hamnar jag i nån gemytlig oas där allt blir rätt. Jag slappnar av, jag tänker, jag lyssnar på författarskolan i Frank genom min mp3, jag skriver, får idéer, beundrar söderns rondellhundar och undrar hur J-dog har det.

Parkförvaltningen i Kalmar – jag har fått för mig att de är de skyldiga – har ställt stadens samtliga rondellisar i Rondellen Långt åt Helvete, strax utanför Kalmar. I samlad tropp står de där och inväntar julefrid under bar himmel. Jag såg inte om J-dog va med dem men jag hoppas det, han skulle nog trivas där.

En resa va vad som krävdes för att jag skulle få julkänsla, lite bisarrt då vi åker söderut. Lyssnade på ”Grandma got run over by a raindeer” och tyckte mig se en snögubbe i en av alla ljussatta trädgårdar, och då - som om någon knäppte med fingrarna - ingav sig julkänslan. Underligt.

Det är tio minuter tills K-stad kommer att uppenbara sig men jag vill inte stanna där, jag vill sitta här under den dåliga busslampan och lukta på anteckningarna. Är inte färdig, har inte tänkt klart, inte luftat själen… men ja, dags att packa ihop sig. K-stad next.

Jag borde jämt fika med I.

I är som en liten Buddha. Hon gillar inte när vi kallar henne för Buddha, så därför gör vi det. Och plötsligt är livet inte mer än vad livet är. Plötsligt bär du inte mänsklighetens överlevnad på dina axlar. Plötsligt inser du att björnbärspajen smakar gott och teet är ljuvligt. Du inser att det snart är jul och att om du inte får en bostad i Stockholm så klarar du av att sova på gatan. Jo, för du klarar av det mesta. Och allt löser sig.

Varje gång jag fikar med I inser jag att det är nått jag borde göra minst en gång i veckan. Har funderat på att gå och prata med någon (läs psykolog) men någon (läs psykolog) skulle nog inte göra hälften så stor nytta som I gör. För I kan relatera, I är likadan, I förstår. Och jag förstår… att livet inte är mer än vad livet är, att mänsklighetens överlevnad inte vilar på mina axlar, att björnbärspajen smakar gott och teet är ljuvligt, att det snart är jul, att jag klarar av det mesta, att allt löser sig, att jag borde fika med I minst en gång i veckan, att jag förstår…

”Det finns bara en sanning – alla ljuger”

// I och A under en lektion i featureredigering.

”Sätt muttan i mitten”

// Läraren, under samma lektion.

Jag orkar inte med min vardag…

Orkar inte gör någonting åt det heller…

Ibland får jag små ljusglimtar av beslutsamhet men de är så snabbt förbi. Som när jag fikade med Ingrid sist och hon sa vad jag redan viste men vad jag behövde höra.

Nu har jag glömt vad det va.

Lilla skånska flicka från landet.

Lilla skånska flicka.

Lilla skånska flicka vet inte om hon orkar hänga med.

Lilla skånska flicka vet inte om hon pallar*. Hon vet inte om hon kanske är helt fel ute, gjord av fel virke.

Lilla skånska flicka har börjat ljuga för att komma nån vart. Lilla skånska flicka vet inte om hon mår så bra av det – även om det sägs att alla gör så. Lilla skånska flicka gjorde inte sånt.

Lilla skånska flicka.

Lilla skånska flicka känner att hon inte räcker till, tycker inte om prestationströskeln och har svårt att veta på vilken nivå hon ligger. Lilla skånska flicka har fått för sig att nivåer är viktigt, fast hon vet bättre.

Lilla skånska flicka känner att steget mellan de som vet och inte vet, de som kan och inte kan, är gigantiskt. Lilla skånska flicka kan inte omfamna gigantiskt.

Lilla skånska flicka har tappat bort strävan. Hon vet inte om hon glömde kvar den på köksbordet där hemma eller på bussen till skolan. Lilla skånska flicka. Hon ska gå till bussgods och fråga.

* Sånt man gör i Skåne

Jag:
är storasyster till min storebror

tycker om lukten av bensin

envisas med att säga mor-rot och stavar därför också alltid fel på ordet

Jag:

tar av mig skorna och jackan samtidigt för att vinna tid

är besatt av näringslära och hets-äter choklad

har svårt för att slänga saker

Jag:

sitter helst på golvet

glömmer tomma matlådor i skolans kylskåp

sover på magen med armarna runt mig själv

Jag:

tycker om handdukar som rivs lite

är längst i min familj (1.64)

ser inte folk i ögonen när jag pratar med dem

Jag:

tycker att livet är svårt

har fel på tredje ryggkotan

lekte med flugor när jag var liten (hade en som hette Emelie)

Jag:

säger sjexchoklad

föser bort vattnet från min kropp innan jag torkar mig efter duschen

blundar när jag borstar tänderna

Det är för sent. Jag är en dinosaurie, en fossil, en del av det förgångna. James Morrison är 21. Han är 21. Jag är 22. Förstår ni?

Hade dansuppvisning idag. Jag var äldst i min grupp. Jag var gammal.

Där skuttade de runt utav bara helvete – sextonåringarna i de avancerade grupperna.
Jag – 22 – är av någon anledning satt i en nybörjargrupp. Jag? I en nybörjargrupp? Det är kränkande. Jag gör inte fel på grund av att det är för svårt, de ytterst få gånger det inte ser bra ut är när jag står och sover på lektionerna för att det är för lätt. Hur ska jag kunna utvecklas om jag inte får en chans? Eller är det för sent? Sattsar man inte på sådana fossiler som jag?

Läste utannonserade arbeten på ams och undrar förskräckt hur man ska överleva när de efterfrågar unga, kreativa och spontana personer med erfarenhet. Ung med erfarenhet? James Morrison är ung och har erfarenhet. Jag är gammal och relativt oerfaren. Shit, it´s over!

Vad jag vill säga med det här? Ingen aning. Men det har känts konstigt den här helgen, det har känts gammalt och det har känts felplacerat och bittert. (Därför vill jag ta tillfället i akt och säga att jag sjunger som en ängel, är talangfull som fan och lär in koreografi snabbt utav bara helvete.)

Varför vill dagens vuxna inget hellre än att vara unga? När blev det fult att vara vuxen?

Har utvecklat och installerat ett mycket effektivt inbrottslarm i min lägenhet! Man skulle kunna tro att jag hämtat inspiration från filmen ”Ensam hemma 1”, men så är inte fallet. Fallet är att jag är lat och otroligt duktig på att strö saker omkring mig.

Den stackare som försöker ta sig in och sno min dyrbara… ehm… gympasko (?), lär inte komma längre än max två meter. Av mina rymliga 53 kvadratmeter finns det plats att gå på cirka 3.

Och ja, det är dags att göra något åt garderobsproblemet också. Att en liten Tell kan fylla fyra garderober och ändå inte ha något vettigt att ta på sig är inte okey.

För övrigt höll jag på att ge min stackars mor en hjärtattack när jag äntligen vågade få fram att jag på allvar funderar – och länge har funderat – över att hoppa av utbildningen. Hon kved till, sa att jag inte skulle säga så och att nu hade hon fått ont i sidan. Så… nu talar vi inte om det… igen.